Vad händer då? Jo, tack...mkt mkt.
Igår var vi på en timmes inskolning och det gick jättebra. Han känner sig hemma där och det gör mig glad. Så kul att se honom leka med jämnåriga vilket inte fanns hos dagmamman. Efter inskolningen gav jag mig ut på en 7 km lång promenad i blåsten. Det var rätt så skönt ändå. Vi stanande och handlade till middagen och när vi kommit hem skickade jag iväg ett sms till Mattias och undrade när han skulle hämta sina saker. Han kunde komma på eftermiddagen och det gjorde han. Hela scenariot blev hel fel. Jag räckte fram min hand för jag ville ha tillbaks mina pengar men han tolkade det hela fel och tog min hand och tittade på mig med sina hundvalpsögon. Jag var nog jättekall och dryg och samtidigt som jag drog tillbaks min hand krävde pengarna som han självklart inte hade.
Han åkte iväg för att hämta ut och det enda jag kunde tänka på var att "där rök mina pengar". Han kom tillbaks till min förvåning och jag öppnade bara bildörren och ville ha pengarna, igen. Han drog till sin sedeln och ville börja prata och fråga hur det var men jag kände inte riktigt varför jag skulle vara trevlig? varför ska vi samtala om allt och inget om vi ändå inte kommer att ses igen?
Jag skakade av mig det mesta så fort jag kom in och Lillen och jag började med att laga lasagne. Det blev en jättegod middag iaf.

Denna morgon var jag trött. Min mor kom för jag skulle iväg på ett möte. Hon lämnade Milo på dagis som skulle denna dag sova där och hämtas innan lunch. Vi möttes hemma allihopa runt lunch.
Sikken pikken vad jag var trött efter lunch. Järnbristen är inte att leka med. Jag får kort stubin, trött och orkeslös. Man känner sig deprimerad och ingen lust till något mer än att få sova. Vi sov en stund på eftermiddagen och Milo avslutade vilotimmen med att hoppa ur sin spjälsäng, lilla sötingen... I morgon ska jag lämna Milo vid 09.30 och hämta runt 13. Jag kommer då att befinna mig på gymmet!! äntligen... längtar tills vardagen tar fart igen och jag hinner med mig själv en stund. Går inte att bara träna 1 gång i veckan får då kan man lika gärna skita i det, man får bara sån jävla träningsvärk om man inte håller igång. Att träna hemma ett hårt pass är att glömma, jag är så trött på kvällarna att jag bara hinner ta ett bad och sen lägga mig.

Har insett att jag inte kan jobba 100%. Johan kommer inte kunna ta Milo som han har gjort nu och min mor orkar inte heller med riktigt. Sen vill chefen att jag ska gå en kurs i autism/utvecklingsstörning som tar en termin och då måste jag sitta i skolbänken och plugga hemma. Sen har vi körkortet med som jag vill ha klar till sommaren. Så jävla arg att jag inte körde upp en till gång när jag kuggade första... men men... Hur som helst så har jag tagit mig egentid på fredag, ska på en dejt. Denna gång med någon som redan har en vardag. Behöver få komma ut lite, inte i en dimma som för 2 v sen utan att ha en trevlig kväll ute bara. Jag vet att jag pratar mkt om egentid och många tänker nog att man borde nog ha tänkt sig för innan man skaffade barn men jag tror inte att man kan föreställa sig vilket engagemang det innebär, speciellt om man är i princip ensamstående och jobbar heltid. Jag är och behöver mkt egentid för att orka med. Jag vill inte bli bitter.

Det är mkt nu. Min kropp spelar spratt med mig och känns inte ok. Magen trilskas och har sig och på måndag träffar jag läkaren. På något sätt känner jag mig känslokall, fast med så mkt känslor och vilja inom mig. Jag hoppas inte att det kommer att spricka, det är nog bara en sån dag....