Jag vet vad som gör att jag har humörsvängningar, jag vet varför jag får svackor och idag efter flera år av velande släppte jag bomben. Den stora stenen jag burit på så länge. Jag har inte kunnat gråta ordentligt på flera år. Jag grät endast när jag tog bort Badah men inget mer. Det var befriande att äntligen få gråta men inte över att jag är ledsen.

Jag ska få hjälp, rätt hjälp men det kommer att ta tid. Milo ska inte behöva få växa upp med mig såhär. Han ska få ha en bra och lugn mamma som inte skriker dumma saker till honom när han inte "lyssnar".

Jag kommer skriva mer sen om detta. Jag tror att bloggen kommer att vara till en stor hjälp under denna process som väntar.

Over and out så länge!