Jag tycker om när det är fint och det är det långt ifrån. Jag har inte kunnat göra något åt Lillens rum förens det förskräckliga bokhyllan ( till höger ) fått en annan plats att samla damm på ( alltså ej i denna lägenhet ). Nu börjar det dra ihop sig och den hemska bokhyllan ska flytta inom kort. Tapeten ska rivas, det ska spacklas och målas. Såna saker är jag bra på men att inreda... not my thing. Lillen ska få sig en ny säng, alt att jag tar bort fötterna på den stora sängen och så får han sova där. Inte för att det kommer överdrivet med folk och sover hos oss men jag vill gärna ha en ordentligt sovplats om man får besök så jag funderar på en liten bäddsoffa inne i hans rum.
Golvet ( parkett ) är relativt nylagt och jag hoppas att jag kommer att få pengar till att lägga det i mitt sovrum med för jag kräks på platsmattan, men som sagt.. pengar pengar pengar.
Nu är det Lillens rum som kommer att få en ordentlig makeover. Snart får han väl hem kompisar som ska leka och då vill jag ha ett ordentligt lekrum där han trivs att vara i. Min budget kommer att vara ca 10000 så har ni tips på hur jag ska möblera, ska jag spara den sängen, gardiner, färg på väggarna? lampor, hyllor... och bra förvaring så säääääg!! Jag är sån att jag kan köpa en massa men sen passar det inte ihop alls.
Kanske man kan hyra en inredare för en billig peng... hehe..


Har en tripp trapp trull som ska in... men ska målas om först.
Den är bra till förvaring iaf ,,, men snygg är den inte...

Jag har hunnit med mina sysslor idag, det enda jag inte har hunnit med är att träna. Men det gör inget.
Ska till läkaren i morgon igen och ska be dom kolla mitt blodsockervärde för vid lunch säckar jag ihop om jag inte ätit.. sen måste jag upp och kissa floder på nätterna fast jag inte har druckit alls sedan eftermiddagarna...
Ja ja..

Hej!

...att hämta en snorig bebis från dagis och bege sig ut på en spanar promenad...



..och komma ner till sjön för att leka lite... det var inte så populärt att gå därifrån.
Lillen hade bara sovit i 40 min på dagis och vaknade tidigt så jag ville hem ganska fort så vi skulle kunna få vila. Om han inte vilar så blir han så gnällig att det är svårt att hålla honom vaken längre än till 19... så han fick sova en timme.
Lycka är när man får ha det kul med sitt barn, höra denne skratta...
Lycka är när nya ord ploppar ur den söta lilla munnen.
Idag sa han sitt namn! Två gånger dessutom...

Men allt är inte frid och fröjd. Mitt humör pendlar upp och ner och ibland känner jag mig lite manisk...Eller det känns som en depression..Små ångest som kommer och går.. en massa känslor av att jag aldrig avslutar något, en massa som behöver göras mm. Dessa känslor vet jag är en del av järnbristen. Konstigt nog så vet jag det. Vid första gången tedde det sig på samma sätt. Läkaren trodde inget annat än att jag var just deprimerad och först fick jag ju utskrivet anti-depp. Men dom hjälpte inte alls. Det som hjälpte var järn-injektionerna och när mitt värde steg mådde jag super på alla sätt. Har läst mkt om järnbrist och det är vanligt att missta det med en depression, annat är väl att man hamnar i en för man är ständigt trött och bor i en bubbla..
Men åter till saker som inte blir gjorda... något blev iallafall gjord klart, Milo!

Det som gnager är nog körkortet. Så nära men ändå så långt borta. Så fort jag är klar med denna kurs sätter jag tänderna i det igen. Några körlektioner så jag blir varm i brallan... allt annat är ju klart! men det börjar ju bli brått! 4 år sedan jag gjorde halkbanan... ett år till så får jag göra om... fast det var ju skoj!

Dessa stressande tankar brukar jag kunna hantera logiskt i vanliga fall, men inte nu. Jag har en kort stubin som är svår att hantera.
Jag fick en "akuttid" tidigare till min husläkare istället för på torsdag.. ju tidigare desto bättre...

Nu blir det natt!

Just nu känns det extra tungt att vara mamma. Känner mig bedrövlig, hemsk, usel och allt det där. Känns inte som jag gör annat än säger till, upprepar, hindrar,  blir arg mm. Jag vill ju ha det trevligt, jag vill vara glad men det är mycket just nu för mig.
Lillen har ju alltid varit tidig med allt, kröp när han precis fyllt fem månader, gick runt bordet när han var 6 månader mm. Alltid varit ett snepp eller fler framåt så jag kan inte annat än förstå när det bara är 4 månader kvar tills han blir två att han redan kommit in i trotsåldern.
När man känner sig sådär misslyckad, när inget funkar och det inte finns någon att avlasta eller ta över så söker jag oftast på råd från nätet. Snubblade över dessa små punkter som jag kände att det gav mig lite...

• Ett trotsigt barn behöver motstånd. Det är inte fel att våga sätta stopp, bli arg och hindra barnet. Det är tvärtom viktigt, genom att ge motstånd hjälper vi barnet framåt i utvecklingen. Därmed inte sagt att vi måste ta alla konflikter - det kan bli outhärdligt många. Ibland måste vi "välja våra krig".
• Mitt i en intensiv trotsperiod känns det som att den aldrig kommer att ta slut. Men den tar slut och ofta följs trotsperioden av en ovanligt lugn period.
• Det är svårt att vara lugn och konsekvent när det stormar som värst. Det är naturligt att man som förälder växlar mellan att hota, skrika, straffa, övertala, gråta och muta. Det mår barnet inte dåligt av.
• Barn är olika. En del gråter istället för att skrika då de trotsar. Därför kan vi inte alltid behandla syskon på samma sätt.
• Det kan vara lugnande och tröstande att prata med andra föräldrar med barn i samma ålder. Många tror att de är ensamma om att ha ett "omöjligt" barn och känner sig misslyckade.
• Om du känner att du inte orkar med situationen, kontakta bvc och be att få tala med bvc-psykologen eller kontakta din BUP-mottagning.
  
  källa: http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=44&Trots

Lillen testar verkligen gränser nu och jag har inte världens bästa tålamod kan man säga. Vissa dagar går det lättare men det är inte lätt att vara ensamstående ( jag räknar inte att Pappan tar honom knappt varannan helg som att vara två om saken direkt ). Han gör verkligen allt för att trigga igång mig och jag kör någon slags blandning av allt man läst och sett på tv som hjälp så det blir bara en soppa av allt.
Jag måste verkligen sätta mig ner och gå igenom alla scenarion och köra på samma metod.
Det hjälper inte att min mor pjoskar med honom heller, även om jag säger hur många gånger som helst hur JAG vill ha det så gör hon det inte.
Ett exempel är när vi äter middag. Milo tycker att han är klar med maten och vill ner, han gnäller och har sig redan efter 5 min. Jag vill lära honom att man sitter tills alla är klara men mamma tycker "så synd om honom" att hon tar ner honom.
Detta funkar ju inte om man ska på restaurang. Som igår. Ville inte äta upp och betedde sig som en liten bortskämt barn. Började sparka på bordet så han nästan tippade sig bak med barnstolen. Skrek högt när han inte fick komma ner och vi andra hade knappt börjat att äta. Jag ville bara därifrån. 

Små små saker som inte görs lika stör i "uppfostran".
Jag kan inte ens gå två meter ifrån honom och så gnäller han.
Gnäll gnäll gnäll gnäll... när slutar dom att gnälla? alltså hela tiden.
Han har ett enormt behov av att ha allt på en å samma gång...hela tiden att man blir knäpp.
Försöker lära honom att plocka ihop saker han lekt med innan man påbörjar nästa men det går inte in, han totalignorerar mig och jag blir galen.
Funderar på att gå någon föräldrarkurs för allt detta är svårt när man är själv. Jag kan inte bara lämna över när det är för mycket, inte ens lämna rummet utan gnäll så jag kan andas tio sek och ta ny energi.

Även om jag skriver om allt som är jobbigt så är det så otroligt givande med. Skulle inte, aldrig vilja vara utan honom. Han är mitt allt. Mitt barn, min fina son... för fin det är han ju med men dom sakerna behöver man inte ventilera lika ofta men får ju självklart inte glömmas bort heller.
Jag är överlycklig för att jag fick precis honom, jag känner mig bara misslyckad när jag inte orkar.

Nu spar jag på mina 25% batteritid till något annat vettigt.....

Vilken eftermiddag!
Han var så himla grinig när vi kom hem och jag såg inte en möjlighet till att liva upp hans humör tills läggdax så han fick lite mellis och in i sin säng för vila. Väl i sängen var han INTE alls grinig utan pratade på om allt möjligt.
Jag tröttnade efter ett tag när jag insåg att han inte alls skulle somna så det var bara att ta upp honom.
Väl uppe var han minsann inte så himla glad som han lät i sängen, nä nä. Ramlade överallt, slog sig, blev frustrerad på allt, skrek, ville bli hållen, ville inte bli hållen, ville läsa en bok, ville inte läsa en bok... Jag höll på att slita av mig mer än ett hårstrå... fortsätter han så här blir jag nog gråhårig snart...

Man känner sig så usel när inget man gör fungerar. Inget man gör duger. Fast denna period kanske är någon slags förberedelse av vad komma skall.
Jag längtar tills vi kan prata med varandra, fast jag kommer nog att sakna hans språk nu, för det är ju så gulligt men det skulle underlätta om han kunde säga vad som besvärar honom så jag kan underlätta.

Han nickar fortfarande ja eller nej och ibland får jag ur något ord från honom. Varje dag övar vi på klocka och lampa men han är fortfarande i pekstadiet när jag frågar honom om han kan SÄGA "lampa" eller "klocka".
Han förstår ju så mycket men talet kommer när det kommer. Min teori är att han umgås mkt med min mamma och hon pratar ju enbart Ungerska med honom. Har läst att det kan ha lite med saken att göra.

Lillen sover fortfarande inte bra, även med Theralen. Visserligen får han det inte varje natt men under den perioden han fick det så var det bara enstaka nätter som han sov gott och länge.
Inatt vaknade han och skrek ett högt skrik och somnade om. Han skrämde mig så att min puls låg uppe i minst 150 för att sedan göra morgon 05.20.
Han vaknar runt 05.30.
Sover på dagis mellan 10.30-11.30 ( ibland mindre ).
Sen somnar han hemma runt 20.
Vaknar gör han ca 4-5 gånger natt, ibland vaknar han inte men ligger och gråter i sömnen.
Man tycker ju att han "borde" vara tröttare, sova bättre med så tidiga mornar och relativt sena kvällar för hans ålder...

Ja ja.. nog med mig... kunde ha kvar laddaren tills i morgon bitti.

Varje vecka får man ett veckobrev med vad barnen har gjort och så skickar dagmamman bilder med. Jag kommer att sakna att få se dessa bilder och läsa vad dom gjort och även om det inte står så mycket om just Milo så gillar konceptet att vara engagerad. Tiden går så himla fort nu och det är bara månaden ut sen ska han börja på dagis. Är ändå glad att haan fick den första tiden så här. Det blev inte får långa dagar, för mycket barn osv. Det finns ju både för och nackdelar att ha hos dagmamma va dagis/förskola. Jag kommer nog aldrig kunna säga förskola, det kommer nog alltid vara dagis för mig.

Idag hämtade jag Lillen från Norrtälje. Han är inte så kry, igen. Igår hade han tydligen feber men idag feberfri men han får vara hemma i morgon. Min kära mor kommer i morgon bitti så jag kan åka och träna på morgonen. Skönt. Blir ett härligt ryggpass. Magen börjar kännas nu. Gjorde raka ben lyft i chin/dip maskinen och varvade plankan i ca 15 min. :) körde armar igår tungt men känner inget i dom... Hur knäpp är man när man klagar på hur ont träningsvärken gör i ben och mage och vill sen ha ännu mera i armar och rygg. Jaaaag är taggad!!

Nu ska jag sova. Trött.