Jag hade tänk använda denna dagen till något vettigt men nattsömnen blev inte som jag hade hoppats på och jag lämnade inte Lillen förens klockan var närmare 10 så jag har spenderat en timme i telefon och resten till att plocka ner tvätt, dammsuga och moppa golven inför helgen. Det vardagliga ni vet. På tal om det vardagliga så pratade jag och M ut lite idag. Det har gått väldigt fort för oss och vi vill inte, han vill inte ha det vardagliga så nära inpå utan att vi får lära känna varandra som personer. Jag uppsakattar att han är så öppen och pratar istället för att rygga tillbaks men jag har svårt att förhålla mig till att inte ha det vardagliga rätt inpå. Han har träffat Milo en gång och det gick väl hyffsat men han säger att han tycker att det får ta sin tid och det kan jag ju inte annat än att hålla med. Jag vet att jag är öppen som en bok men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till hans önskemål. Jag har aldrig träffat någon när jag har haft barn och som inte har det själv. Detta är nytt för mig. Samtidigt som jag tycker att "take it or leave it" förstår jag honom med. Att komma in i en vardag med ekonomi, dagis, läkare och sånt kanske man får ha lite distans till.. jag håller med honom att allt har sin tid och att det är viktigt att VI lär känna varandra först så vi har något att falla tillbaka på om det blir jobbigt sen. Han förstår att jag är mamma och jag tycker att hans resonemang till allt detta är helt ok men jösses vad svårt detta är. Jag är mamma men jag är fortfarande Cilla. Kommunikation är det viktigaste tycker jag, speciellt eftersom jag har pratat med en vägg dom sista två åren. Nu är det helt annorlunda.

Jag vill verkligen inte "förlora" honom. Det känns så rätt.....

Nu känns det lite lättare när jag har skrivit ner mina känslor, precis som det kändes för honom att säga detta. Det kanske blir bra det här men öppenhet och inte hålla inne saker. Jag är ju som han. Är det något så vill jag säga ut det direkt för det finns inget värre än när man håller på saker och sen skiter i det för det blir för jobbigt. Jag tror att mycket går att lösa och är inte så svårt som man tror om man pratar med varandra. Jag förstår att han inte kan förhålla sig till allt som rör om i mitt liv.... Jag kanske inte heller skulle tycka det var kul om han bara pratade om "sitt barn" ( som han inte har ) som jag inte skulle kunna förhålla mig till....

Ja ja...

Får väl skriva ner allt tråkigt i vardagen här, som jag gör och försöka vara mig själv så mycket som det går... var sak har sin tid...

Over and Out!