Snart är dagen här, dagen då jag ska lyfta telefonen och ringa det där jobbiga telefonstamtalet om Badah. Hon var här nu hemma medans jag jobbade och jag mötte henne vid dörren typ. Hon hoppade upp i soffan och ville inte gå med min mor hem men jag kan inte se på henne. Jag börjar gråta, börjar tänka på att hon kanske inte finns här nästa vecka men det är olidligt egentligen. Varje gång mamma har försökt gå ut med henne har hon blodat ner halva hallen. Hennes tassar går inte att fixa. Hon kommer aldrig bli bättre jag vet det, jag önskar att jag bara hade henne att tänka på men så vet jag med att det skulle inte hjälpa det heller. Hon kommer aldrig att bli frisk.
Jag önskar bara att jag inte hade en sån ångest över att ha henne hemma, försöka njuta av sista tiden men hon känns inte som min hund längre bara som en spöke som väntar på att få somna in. Min älskade älskade hund....
Varför känner jag att jag inte kan vara henne nära, försöker jag undvika något? Är jag så rädd för att känna sorg? Jag känner den varje gång jag ser henne... vill inte bara ångra att jag inte tog vara på den sista tiden... men vi kan inte gå en sista långpromenad, vi kan inte kasta boll för hon klarar det inte... en sista natt ska vi ha ihop iallafall... då ska jag ge henne ett bad, lägga henne bredvid mig och snosa på henne hela natten...och gråta tills jag inte mer kan gråta... 

Nu börjar tårarna rinna.... 

Tur att man har den här lilla söte killen....



Lille Milo igår som promt skulle ha sin morgonrock på, ligga under filten med en bok....