Just nu känns det extra tungt att vara mamma. Känner mig bedrövlig, hemsk, usel och allt det där. Känns inte som jag gör annat än säger till, upprepar, hindrar,  blir arg mm. Jag vill ju ha det trevligt, jag vill vara glad men det är mycket just nu för mig.
Lillen har ju alltid varit tidig med allt, kröp när han precis fyllt fem månader, gick runt bordet när han var 6 månader mm. Alltid varit ett snepp eller fler framåt så jag kan inte annat än förstå när det bara är 4 månader kvar tills han blir två att han redan kommit in i trotsåldern.
När man känner sig sådär misslyckad, när inget funkar och det inte finns någon att avlasta eller ta över så söker jag oftast på råd från nätet. Snubblade över dessa små punkter som jag kände att det gav mig lite...

• Ett trotsigt barn behöver motstånd. Det är inte fel att våga sätta stopp, bli arg och hindra barnet. Det är tvärtom viktigt, genom att ge motstånd hjälper vi barnet framåt i utvecklingen. Därmed inte sagt att vi måste ta alla konflikter - det kan bli outhärdligt många. Ibland måste vi "välja våra krig".
• Mitt i en intensiv trotsperiod känns det som att den aldrig kommer att ta slut. Men den tar slut och ofta följs trotsperioden av en ovanligt lugn period.
• Det är svårt att vara lugn och konsekvent när det stormar som värst. Det är naturligt att man som förälder växlar mellan att hota, skrika, straffa, övertala, gråta och muta. Det mår barnet inte dåligt av.
• Barn är olika. En del gråter istället för att skrika då de trotsar. Därför kan vi inte alltid behandla syskon på samma sätt.
• Det kan vara lugnande och tröstande att prata med andra föräldrar med barn i samma ålder. Många tror att de är ensamma om att ha ett "omöjligt" barn och känner sig misslyckade.
• Om du känner att du inte orkar med situationen, kontakta bvc och be att få tala med bvc-psykologen eller kontakta din BUP-mottagning.
  
  källa: http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=44&Trots