Anledningen till den nya bloggen, igen är pga av att jag tycker att 2011 har varit extremt tufft år. Innan jag började med att pyssla ihop alla bilderna så såg jag bara mörker som prydde 2011. Nu när jag sett bilderna så inser jag hur mycket glädje 2011 ändå gett mig trots stress och andra saker. I januari var Milo dryga 3 månader. Dom första tre månaderna var tuffa. Jag hade väldiga smärtor från förlossningen, amningen funkade inte trots mycket mjölk och Milo hade den "gammeldagsa koliken" där han skrek 20 timmar om dygnet. Jag hade det största lasset själv eftersom jag och J inte bodde ihop ( mitt val ) som jag fick äta upp senare. Milo var ofta sjuk men vi lyckades komma iväg på babyrytmik någon gång bara för att vi båda skulle bli aktiverade. I vanliga fall så "vågade" jag mig inte ut ur huset för att gå in i affärer för vaknade Milo i vagen så gallskrek han.
Januari blev en tung månad. Jag hade försökt få ett gammalt förhållande att funka i Milos liv, nämligen min far. Men han visade ännu en gång att han inte är kapabel och vuxen för att få finnas i Milos liv.

Februari kom och vi började på babysim. Detta kom vi iväg på 3 utav 10 gånger tror jag. Milo var minsann inte rädd och trivdes bra i vattnet. Eftersom jag snusade under min graviditet mer eller mindre så ville jag bidra med att vara med i en forskningsstudie ang snusning under graviditet. Det var lite bökigt för det tog flera timmar. Milo var nämligen tvungen att sova under undersökningen. Detta är ju självklart inget som skadade honom. Under sömnen så vickar dom på sängen och mäter hans reflexer.
Under februari så blev Milo väldigt dålig i magen och vi visste inte vad det var. I samma veva fick han en urinvägsinfektion.

I mars var Milo ca 5 mån. Han var en livlig krabat som alltid ville mer än vad han kunde och började krypa vid 5 månaders ålder. Smärtan jag hade var lite bättre men jag fick äta smärtmedicin för att orka med. Jag sprang till vc titt som tätt och ville ha en utredning på varför jag hade så ont. Genomgick en MR på hela underkroppen, ja allt nerifrån nacken och mina båda knän är helt trasiga och behöver opereras. Ryggen är inte heller helt hundra men det var inte bara det som gjorde ont. Mitt i allt så fick jag en insikt om att ta itu med mina gymnasiebetyg som lyste med sin frånvaro. Jag fick ett mål och det var/är att bli klar sjuksköterska. Jag började plugga heltid på distans och med en liten som aldrig sov, en man som aldrig var hemma och med min smärta så var det inte lätt.

I april var lillen ett halvår. Hjälmen åkte på för här klev han rätt ut utan att veta hur man går. Balansen var inte på topp direkt. Våren kom snabbt och redan i första veckan av april kom det en sommarbris och vi kunde sitta nere på stranden i lätta kläder. Jag och Milo åkte till min vän Per och blev fotade i studion.



Jag började bli väldans trött. Det som var skönt var att sommaren kom tidigt. Jag kunde få vara ute med en överaktiv liten pöjk. Jag älskar mitt område där vi bor. Vi var aldrig ensamma nere i parken utan vi mammor drog kaffe efter kaffe. Vi alla tog med oss något så det var knytparty så fort vädret tillät oss att vara ute.


I juni fick jag ett missfall. Jag var helt slut. Det kändes som jag levde i en dimma och var alltid trött. Jag vet inte vad det var men just då var jag trött på allt. Trött på J som aldrig fanns i närheten fast han fanns, trött på pendlandet fram och tillbaka, trött på att aldrig få lite egentid, trött på plugget trött på att vara trött. Gick till VC igen och dom skrev ut antidepp. Jag var inte deppig bara trött och som i ett vakum. Jag försökte trotsa tröttheten med att vara ute och träffa folk. Tog ett uppehåll från J på obestämd tid.


Vi gjorde många utflykter. Hade 3 veckors semester från plugget. Det kändes dock inte som semester då jag kände mig slut som artist. Vi åkte även till Milos farmor och farfar så ofta det gick. Oron över vad som skulle hända när mammaledigheten började sätta sina spår. Ingen fast jobb att komma tillbaka till, hur skulle det bli med J?


Sommaren blev inte sig lik igen efter att jag hade sårat en vän. Inget var egentligen meningen att det skulle bli på det sättet. Ibland tänker man med arslet helt enkelt. Här gjorde vi fortfarande utflykter i massor, Aspis Zoo, skansen, 4-h gårdar mm. Jag och J hittade tillbaks efter en månad. På något sätt, fråga mig inte hur så blev vi gravida igen, fick missfall igen :(. Jag trodde jag hade fel på min sköldkörtel och sprang till VC. Efter några prover visade det att jag hade järnbristanemi. Värdet låg mycket under minimum. Började få järnifusioner och kände effekt nästan direkt. Slutade med mina antidepp som inte fungerade ändå. Inskolningen började lite smått i parken hos dagmamma Karin. Det kändes bra att ha hittat Karin, oron för att sätta Milo vid ett års ålder på ett överfullt dagis var inte så lockande. Jag blev inringd från bemanningen om att börja jobba, 3 veckor innan mammaledigheten var slut. Jag tog det. Nu jobbade jag heltid, pluggade heltid och hade Milo hemma. Johan hjälpte till så mycket han kunde. Här pratade vi mycket om framtiden, tal om att flytta ihop.


Milo fyllde ett. Blev ett fint kalas med endast dom närmaste närvarande.
Jag jobbade på och försökte få allt att gå ihop. Inskolningen gick som smort i början. Började bli beroende av min mor för att få allt att gå ihop. Kändes som man varvade allt. När J kom gick jag till jobbet, när jag kom gick han, när Milo sov försökte jag plugga... jag och J träffade inte varandra så mycket. Vi kunde inte ens sova ihop.


Här började Milo åka mer och mer till Norrtälje. För att få pluggro så var jag tvungen att få vara själv. Betygen började sakta men säkert inte bli så bra och jag kämpade med att inte halka efter. Stressen från skolan, jobbet och tidsbristen med att få se min son så mycket som jag skulle vilja gjorde så jag mådde peck. Lite mer än ett år efter FL började jag må bättre i kroppen iallafall. Nu bestämde jag mig att vid jul ta ett uppehåll från pluggandet då jag inte kunde ge hundra %. Då skulle jag ha pluggat heltid i 9 mån med endast 3 v
"semester". J sa upp sin lägenhet.

Inte så många bilder härifrån. Hösten följde i samma stress anda som innan. Jag började fundera på framtiden, utan J. Efter min lilla resa till Danmark så bröt jag. Jag kände att jag egentligen stått själv hela tiden. Vi hade gått om varandra trots att vi försökte, eller jag att få det att funka så insåg jag att man inte kan lära gamla hundar att sitta.


Livet som singel och ensamstående kändes precis som vanligt fast lättare. Nu slapp jag behöva tänka och städa efter en till. Allt blev svårare fast lättare. Knäppt att det kan vara så. Äntligen fick jag mitt avbrott i plugget. På jobbet fick jag bli månadsanställd! Innan hade jag fått ta ströpass. Jag trivs oehört bra på mitt jobb.
Chocken kom innan jul då dagmamman sa att hon hade stängt i 3 veckor. Jag började inse att det inte skulle funka att ha Milo hos dagmamman om jag är själv. Hon har stängt ofta, korta dagar och inte öppet på fredagar. Fick plats på en förskola i närheten och han börjar 1 mars.


Jag känner verkligen att 2012 är mitt år. Plugget får vänta, jobb och att överleva står på prioriteringen just nu och få våran vardag att funka. Jag börjar sakta men säkert trivas igen. Det jag inte gillar är pendlandet Milo kommer få gå igenom men det är enda sättet för att mig att få ihop många timmar på kort tid så att jag i veckorna kan finnas för Milo. Milo älskar alla sina släktingar på sin fars sida och jag är glad att dom har så fin kontakt. Det ska inte förstöras även om jag och J inte är ett par längre. Jag kunde inte ha haft en bättre far till Milo men jag önskar att vi skulle fått en annan start tillsammans men man gör det av det man får. 2012 har börjar bra, jag vill ha en ny början... lämna det gamla bakom och ta dom finaste minnerna med mig. Bilderna får tala för sig självt och bli inledningen till bloggen....