Usch jag vet inte vad det är med mig men jag är helt ur gängorna.
Mitt humör är INTE att leka med, PMS är det nu inte heller så jag har inte det att "skylla" på.
Jag lovade mig själv att jag skulle göra denna dagen bättre för jag mår så himla dåligt efter när jag höjt rösten åt Milo eller när jag får mindre små utbrott när han hittar på hyss. Milo börjar med nu ta efter mina humörsvängningar och jag ser mig själv i honom hur jag beter mig. Det är en farlig cirkel som måste sluta! men jag vet inte hur. I morse blev det inte bättre. Samma sak varje morgon. Han vill leka med micron. Men micron är ingen leksak. Han får helt enkelt inte stoppa in olika saker där i. Jag har dragit ur sladden för säkerhetsskull men han ska ändå inte lära sig att stoppa in saker där i så som kastruller, pennor och andra obra saker.
Han drar sin stol dit, klättrar upp och jag har från början försökt att lära honom att bara stå men inte röra. När han till slut inte lyssnade på det så har jag sagt nej och visat honom att han får stå på ett annat ställe men han vägrar och lyssna och när han inte får som han vill så får han ett utbrott. Jag blir bara så trött på sådana saker att jag inte orkar vara pedagogisk längre.
Jag kan inte kedja fast stolarna vid bordet och micron går inte att ställa någon annanstans. Skulle det vara så att man måste plocka bort allt som barnen inte får leka med så skulle jag inte ha ett hem.
När jag väl står vid micron då drar han stolen till kaffebryggaren, som det puttrar kaffe i, jag tar bort honom därifrån och han får ett utbrott. Jag visar honom att han kan dra ut plastbunkarna och leka med dom istället men nej nej. Han måste leka med det han inte får. Jag VET att barn är så men han är verkligen på allt allt allt hela tiden och tillslut orkar jag inte längre så jag skriker och visar att jag blir irriterad för han inte lyssnar.
Sen tittar han på mig frågande och då bubblar alla känslorna över och jag får dåligt samvete.

Det är inte bara micron. Vissa saker kan jag inte anpassa bara för båda. Vissa saker måste jag få göra ifred.
Jag tänkte att han skulle vara med och packa sin väska som han ska ha till sin pappa idag. Lägga in sina kläder där i även om det inte blir snyggt men han rev i allt, kastade allt på golvet. Vad jag än försöker få honom involverad i så blir det inte rätt, det tar bara hundra femtio gånger längre och jag blir bara mer irriterad.
Men jag älskar honom så så sååå himla mycket men jag är inte den mamman just nu som jag brukar vara.
Jag vill inte att Milo ska se mig så här, jag vill inte förstöra honom för det är precis så det känns.


Jag har ännu inte fått mitt provsvar på järn/sköldkörtelvärdet än. Skulle inte vara förvånad om jag har anemi igen.
Symtomen är humörsvängningar, utmattning och andra saker som inte är bra.
Nu sitter jag och saknar mitt gamla jag, mitt glada jag, mitt glada jag som har tålamod, som inte blir upprörd för små saker som har energi men jag vill just nu bara sova.
Fortsätter det så här vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag är tårögd och känner mig liten.

Cilla Cilla vart är du... ?