...att hämta en snorig bebis från dagis och bege sig ut på en spanar promenad...



..och komma ner till sjön för att leka lite... det var inte så populärt att gå därifrån.
Lillen hade bara sovit i 40 min på dagis och vaknade tidigt så jag ville hem ganska fort så vi skulle kunna få vila. Om han inte vilar så blir han så gnällig att det är svårt att hålla honom vaken längre än till 19... så han fick sova en timme.
Lycka är när man får ha det kul med sitt barn, höra denne skratta...
Lycka är när nya ord ploppar ur den söta lilla munnen.
Idag sa han sitt namn! Två gånger dessutom...

Men allt är inte frid och fröjd. Mitt humör pendlar upp och ner och ibland känner jag mig lite manisk...Eller det känns som en depression..Små ångest som kommer och går.. en massa känslor av att jag aldrig avslutar något, en massa som behöver göras mm. Dessa känslor vet jag är en del av järnbristen. Konstigt nog så vet jag det. Vid första gången tedde det sig på samma sätt. Läkaren trodde inget annat än att jag var just deprimerad och först fick jag ju utskrivet anti-depp. Men dom hjälpte inte alls. Det som hjälpte var järn-injektionerna och när mitt värde steg mådde jag super på alla sätt. Har läst mkt om järnbrist och det är vanligt att missta det med en depression, annat är väl att man hamnar i en för man är ständigt trött och bor i en bubbla..
Men åter till saker som inte blir gjorda... något blev iallafall gjord klart, Milo!

Det som gnager är nog körkortet. Så nära men ändå så långt borta. Så fort jag är klar med denna kurs sätter jag tänderna i det igen. Några körlektioner så jag blir varm i brallan... allt annat är ju klart! men det börjar ju bli brått! 4 år sedan jag gjorde halkbanan... ett år till så får jag göra om... fast det var ju skoj!

Dessa stressande tankar brukar jag kunna hantera logiskt i vanliga fall, men inte nu. Jag har en kort stubin som är svår att hantera.
Jag fick en "akuttid" tidigare till min husläkare istället för på torsdag.. ju tidigare desto bättre...

Nu blir det natt!