Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Jag saknar dig så otroligt mycket nu och jag tror det har med våren att göra nu när jag går ut på mina promenader, dom promenaderna vi brukade ta.
Idag gick vi vid ängen, den du kunde springa fritt på. Jag minns när jag jag var höggravid i 9:nde månaden och jag släppte dig med din syster. I ett nafs så reste sig en hare mitt framför nosen på dig och ni flög efter. Jag började tokspringa med världens foglossning och skrek som en skadad älg. Jag sprang så tungt att jag kissade på mig, japp det gjorde jag.
Du vände och kom tillbaka medans din syster fortsatte med Jocke efter sig. Så var du alltid, trogen och kom till mig varje gång jag ropade. Du skulle aldrig få för dig att rymma.
Idag fick jag pussa på två av dina kamrater. Det var så underbart att få dra i ett par staffeöron igen och få hela ansiktet nerkladdat med blöta pussar.
Jag önskar att jag kunde gjort saker annorlunda, gjort mer för dig men med facit i hand så fanns det inte så mycket mer förutom mitt ego.

Jag tänker på hur du ligger i jorden nu. Igår när det smällde raketer ville jag innest inne bara gå och lägga mig på din grav så du inte skulle vara rädd, men inget skrämmer dig nå mer. Inget gör ont för dig.

Du är den bästa hund som någonsin funnits. Min Badah, snigel, gris... mitt allt!
Jag kommer fortsätta skriva till dig, prata med dig.
Det är tomt på min kudde...

Älskar dig...