träning
I dom bloggarna jag läser i just nu och har följt ett tag handlar det om mycket träning. Dessa människor är enormt drivna och lever hela sitt liv efter att få den starkaste kroppen. Jag tycker att det är bra att förstå att sin kropp är något som man ska lägga tid på då man förebygger en massa i framtiden. Såklart att det kommer att komma ett men! men snart.
Jag har varit träningsnarkoman. Det var så jag fick jobb på Nautilus. Jag tränade flera flera gånger i veckan i flera timmar, innan jobbet på morgonen gick jag och simmade och efter jobbet körde jag hårt på gymmet. Jag blev som ett kontrollfreak med allt det jag åt, jag hade träningschema som jag själv hade skrivit och jag följde den till pricka. Till slut blev allt som ett beroende. Hjärnspökena blev för många men jag låtsades inte om dom. Så länge jag följde mitt schema, åt det jag skulle och INGET mer, tränade det jag skulle träna så kunde jag hålla min själ i schack. Det enda som fanns i mitt huvud var hur jag såg mig själv nästa dag, svettig, hur många rep jag skulle göra, hur jag skulle se ut i det nya linnet och om jag skulle hinna träna bort den extra tuggan bröd jag åt på morgonen.
Ja... jag hade rutor, jag var grymt vältränad. Om någon såg mig så skulle tror jag att dom trodde att jag var hälsosam men jag kan säga att det var det jag ville tro. Att all denna träning var bra för mig? Men jag kan säga att jag tror aldrig att jag har haft sån stor press på mig själv som då. Vek jag ifrån mitt program som jag lagt upp så mådde jag kasst, jag tränade mentalt sönder min kropp, såg framför mig hur mycket jag brände och hur mina magrutor växte. Även om jag mådde kasst av allt detta så har jag nog aldrig sett så bra ut, kommer nog aldrig göra igen.
Jag är i ett skede där jag vill satsa igen men jag är rädd, för jag vet hur mycket det tog av mig. Kommer jag kunna hålla en bra balans eller kommer jag att fasta i slags trans där träning är allt och inget mer? Jag vill så gärna se stark ut men samtidigt bli stark på insidan. Jag vill inte ge upp något.
Finns det en bra balans till en föredetta träningsmissbrukare som ser ut som den motsatta bilden just nu?
Jag har varit träningsnarkoman. Det var så jag fick jobb på Nautilus. Jag tränade flera flera gånger i veckan i flera timmar, innan jobbet på morgonen gick jag och simmade och efter jobbet körde jag hårt på gymmet. Jag blev som ett kontrollfreak med allt det jag åt, jag hade träningschema som jag själv hade skrivit och jag följde den till pricka. Till slut blev allt som ett beroende. Hjärnspökena blev för många men jag låtsades inte om dom. Så länge jag följde mitt schema, åt det jag skulle och INGET mer, tränade det jag skulle träna så kunde jag hålla min själ i schack. Det enda som fanns i mitt huvud var hur jag såg mig själv nästa dag, svettig, hur många rep jag skulle göra, hur jag skulle se ut i det nya linnet och om jag skulle hinna träna bort den extra tuggan bröd jag åt på morgonen.
Ja... jag hade rutor, jag var grymt vältränad. Om någon såg mig så skulle tror jag att dom trodde att jag var hälsosam men jag kan säga att det var det jag ville tro. Att all denna träning var bra för mig? Men jag kan säga att jag tror aldrig att jag har haft sån stor press på mig själv som då. Vek jag ifrån mitt program som jag lagt upp så mådde jag kasst, jag tränade mentalt sönder min kropp, såg framför mig hur mycket jag brände och hur mina magrutor växte. Även om jag mådde kasst av allt detta så har jag nog aldrig sett så bra ut, kommer nog aldrig göra igen.
Jag är i ett skede där jag vill satsa igen men jag är rädd, för jag vet hur mycket det tog av mig. Kommer jag kunna hålla en bra balans eller kommer jag att fasta i slags trans där träning är allt och inget mer? Jag vill så gärna se stark ut men samtidigt bli stark på insidan. Jag vill inte ge upp något.
Finns det en bra balans till en föredetta träningsmissbrukare som ser ut som den motsatta bilden just nu?
Kommentarer
i min lilla lilla värld
Fan vad jag känner igen mig!! Fast denna vecka med mindre träning har inte gett mig så mycket ångest. Det är mest det där jävla hjärnspöket som är jobbigt. Sen gör jag det faktiskt inte bara för att bli stark och snygg. Jag ÄLSKAR träning och kan skratta mig igenom ett pass. Det är glädje för mig!
Ta det försiktigt och örja lite lugnare. Det är mycket möjligt att du ser allt annorlunda nu när du har barn.
Jag önskar dig lycka till och att du slipper hjärnspöken. Kram
Sofia
vilken underbar blogg...älskar bilderna..stor kram till dig..Sofia
Trackback