Min lille son börjar bli riktigt duktig med att hjälpa till. Det är inget jag lär honom utan han verkar vara sån. Han börjar att förstå så himla mycket redan så det skrämmer mig. Jag "testar" honom varje dag och igår morse så klarade han av att gå in i foderlådan och skopa upp en skopa och lägga den i skålen till Badah.... dock ville han ju sedan gräva utan allt med händerna men det låtsas vi inte om. Han blir så glad av att lyckas göra något...
Jag vet att jag skriver det ofta, men inte hunnit än på den nya bloggen så jag har massa till godo...jag fattar inte hur han kunde bli så himla perfekt????
Vi var ju uppe i Centrum idag och jag släppte lilla vilddjuret lös... oj oj oj vad han njuter av att få springa omkring. Jag kom hem ännu fattigare och nu har jag verkligen köpstop. Lovade mig själv att hitta nya kläder men på något sätt lyckas jag alltid bara komma hem med saker till Milo.

På dagarna när jag inte sitter vid datorn kommer jag på en massa saker jag vill skriva om, men när jag väl sätter mig här ekar det i skallen på mig. Jag drömmer och drömmer... om min framtid....som jag måste ta itu med. För snart har jag levt i framtiden utan att ha gjort något. Tiden går så himla fort och jag har alltid det tänket att sen, senare ska jag göra det men när jag tänker efter så finns det massor jag redan borde ha gjort. Senare har redan passarat flera gånger och man får lite prestationsångest över det lilla man gjort.

I morgon är jag ledig. Jag hoppas på att det är lite härligt väder så man kan vara ute och fota lite. Behöver ett normal zoom objektiv, typ 18-50 för nu har jag bara fasta gluggar... får se om jag kan beställa ett...
...eller låta någon annan göra det åt mig :) hahaha... Jag är så lycklig över att bli lite bortskämd...

Igår skrev jag på FB om att jag är så glad över att ha Franki ( mammas man ) som moffa till Milo och min "bror" skrev "charmigt" som en kommentar på mitt inlägg. Men vaddå... det krävs lite mer än blodsband för att kunna få en titel som morfar. En morfar är inte någon som skickar en julklapp en gång per år utan en som genuint älskar och är intresserad av sitt barnbarn. Som längtar, pussar, leker, saknar, matar, nattar, tröstar och finns där till 110% dygnet runt... Borde inte ens få en plats här på bloggen, men jag blir så arg när han försöker få det till att det är jag som är elak som skriver en sån sak! Det var faktiskt min far som anklagade mig åter igen för en massa saker jag inte har gjort och kallade mig en elak människa. Jag valde inte att inte ha någon kontakt det var han ÅTER igen som valde och tog avstånd. Är trött på att vara det svarta fåret när det är han som är psyksjuk.
( och nej det är inte en läkare som satt den diagnosen men en normalt funtat människa kan nog sätta honom i den kategorin)!

Ja ja... Nu är det 2012!!! fokuuuuuuus!