Istället för att pressa mig så tar jag det lugnt den här veckan. Har inte bokat in någon träning eller planerar att cykla till jobbet denna vecka. Jag ska äta massor och samlar energi.
Det känns inte som ett bakslag alls utan jag vet att om jag inte är helt hundra i kroppen så är det ingen idé. Inte ens prestationshöjare skulle hjälpa. Finns inget värre än att pressa sig för att sedan "misslyckas".
Vill inte att det ska bli som det var i söndags... komma till gymmet och lyfta en vikt för att genast känna att det inte går.
Den 24 maj har jag tid hos läkaren. Jag vill att dom ska fler prov nu. Började med folsyra i morse, hade kvar några kartor. Jag äter ju så himla bra redan, jag fattar inte varför jag ska ha en sådan brist? Har inte heller rikliga... med ni vet vad så why??
Det som står om kronisk järnbrist är att man kan ha Luekemi... fyyy... men då skulle jag inte ha aptit och tappa vikt istället för att gå upp.
Det enda som känns som ett bakslag nu är att kroppen skriker efter socker och kolhydrater, något jag inte i vanliga fall är speciellt sugen på ofta. Äter endast pasta,ris och potatis till lunch och klarar mig fint på det. Ett liv utan kolhydrater så skulle jag nog inte orka mkt alls.
Och jag kan inte stå emot riktigt. Nu är det inte allvarliga sockergrejer jag stoppar i mig, yoghurt och jordgubbssaft...
Att ha järnbrist är inget kul alls... man känner sig lite smått deprimerad för att man hela tiden är i någon slags dvala och ser sitt liv bara försvinna under fötterna. Man känner sig som i en dröm där man vet att saker måste göras och fixas men kroppen sover, ögonen är full av grus och det enda man vill göra är att sova...

Nu ska jag försöka läsa lite i litteraturen....
"Jag och mina diagnoser"
Det var den enda boken inne från min lista på 150 olika böcker... hoppas den är läsbar...