I morse kände jag mig taggad för att cykla, alltså jättetaggad. Efter att jag lämnat Lillen och satt mig på cykeln för att senare efter bara 200 m känna att jag nog inte kommer att klara det men gjorde det ändå är jag såååå jääävla stolt. Min cykel kanske inte är den lättaste att cykla på.
Jag ägde en supercykel för några år sedan, en TREK och jag ångrar mig varje dag ( nån gång per år ) att jag sålde den. Den var så lätt att cykla på, stötdämpare båda fram å bak, växlade fint och bara gled fram. Jag älskar att cykla "off road" och den var super på det.
Hur som helst så var jag inte så taggad att cykla hem. Jag var tvungen att stanna flera gånger bara för att hämta andan och mina ben kändes som spaghetti. Hela färden hem tänkte jag på mat, kroppen skrek efter mat, fet mat som pizza, smörgåsar i micron med en massa smält ost på mm. Jag brukar sällan vara sugen på sånt, bara när jag är bakis typ.
Sista backen hem svor jag över att jag ens kom på tanken att göra en sån långrutt på 2.4 mil under en dag men ändå lite stolt. Jag tror nog att det kommer att bli lättare och lättare...

I morgon blir det fokus på triceps. Ett kort men intensivt pass, sen måste jag hem och plugga och städa lite. Ligger sjukt efter med plugget. Innan jag börjar plugga i morgon måste jag skriva en avcheckningslista för att göra det lättare för mig.
Prio ett är att göra min redovisning om Willam-syndrom som jag ska presentera för klassen på måndag och jag har Milo hela helgen så det är i morgon bara som jag har tid,,,, är alldeles för mosig i huvudet på kvällarna.

Nu ska jag dock dyka ner i pluggbok 1 av 4 och se om jag kan läsa några rader innan jag faller ihop i komatillstånd...

(hoppas jag slipper drömmar som att Milo dör i mina armar inatt och hoppas att Milo inte bestämmer sig för att vara en nattsuddare, han var vaken mellan 00-03 typ.... )