Inget kan stå i min väg. När grannarna igår spelat orytmiskt på deras bongo i två timmar och väckt Milo 3 gånger gick jag barfota upp och lyssnade. Helt makalöst att man vågar pyssla med sånt kl 22 en söndag och 60 år på nacken. Jag ringde på 2 gånger utan att dom öppnade. Jag pumpade adrenalin. Dom öppnade inte men slutade. Kanske var det någon orytmiskt osympatisk tantrasex. Nu möblerar dom, skrattar så falskt så håret reser sig på mig och Milo vaknar. Jag känner igen skrattet. Snart får jag lyssna på " ååååhhhhh guuuuuuud" i tre timmar. Jag förstår inte detta fenomen? Var finns empatin och respekten när man bor i lägenhet? Det går ju inte att fortsätta som man gjort i hus innan. När jag är hemma på kvällen, även innan Milo så möblerade jag inte, jag spelade inte på någon trumma till midnatt och jag använde handtaget på dörren när jag stängde om mig, inte smällde den så den ekade i hela trappen.

Är det jag som visar hänsyn som ska flytta? Eller är det dårarna som inte kan behärska sig och visa hänsyn till grannar som ska. Troligvis jag.

Bajs. Korv. Säger. Jag. Bara.